torsdag 21 februari 2013

Renovering vs livet

Jag tror nästan alla sa till oss att vi var galna som köpte ett nytt renoveringsobjekt efter att i fyra år slitit med det gamla. Särskilt som vi var gravida och stod inför ett nytt skede i livet. Äsch, tänkte vi, vi är som vi är och gör som vi vill, det mår både vi och ungen bäst av. Nu, när lilla Tova är 8 månader, börjar jag delvis hålla med dessa "nästan alla".

Nä, jag hade aldrig kunnat bo i något nyproducerat, i mina ögon tråkigt hus. Jag tror inte heller att något hus passat oss till 100%. Vad vi än köpt så hade vi velat fixa i ordning så att det passade oss oavsett om huset var 50-tal, 70-tal eller 2000-tal. Men jag vet inte... Vissa dagar undrar vi nog båda två hur vi kunde lämna Väggarp som var färdigrenoverat i vår stil. Där fanns allt vi behövde. Men sen inser vi att så var det ju inte. Man kan göra om sitt hus i all evighet, mina föräldrar har hållt på i över 30 år och hittar ständigt nya projekt. Vi ville inte fortsätta i Väggarp, vi var klara där, ville iväg. Hitta något nytt ännu bättre. Och nu sitter vi här.

Vad jag känner är att det hade räckt med något litet att börja med här. Vi har redan gjort om sovrum, vardagsrum, kök och snart hallen. Den andra hallen står riven och väntar på sin tur. Jonas sneglar ivrigt på det fula uterummet som måste bort, gärna direkt snön försvunnit. Jag vill ha ett plank mot vägen, en pergola mellan huset och helst lägga nåt snyggare, billigt golv lagt över det kalla, fula vi har i sovrum och vardagsrum. Och sedan står ju ovanvåningen tom och oanvänd. Och de där fönstrena skulle ju bytas... Ser ni? Vi är redan mitt upp i kaoset vi hade i fyra år i Väggarp! Och nu med en liten bebis som högljutt kräver all mammas tid om dagarna, jag får inte ett jota gjort här hemma. Så kommer Jonas hem och ska hinna med att renovera, äta, varva ner och gosa med sin lilla tös. Ikväll satte han upp en hatthylla innan han stupade i soffan. (Ska jag tillägga att jag inte ens kan skruva upp en gardinstång? Saknar någon gen där så min roll är planering, planlösningsfrågor, inredning och inköp.)

Kontentan är att vi inte kan hålla detta tempo mer. Renovering måste prioriteras mycket lägre än vad det gör. Tova kommer första hand och Jonas måste få tid att vara med henne. Alla ni som är i vår sits känner säkert igen er. Man ser allt som måste göras och det kliar i kroppen att ta tag i det men så är det tusen saker som måste fixas innan man kommer dit. Så inser man att man två månader senare stirrar på exakt samma sak! Jag tror vi måste sluta stirra, sluta reta oss, sluta vilja ha det perfekt! I förra veckan blev jag kontaktad av fina Frida som fotade vårt hem i Väggarp, hon undrade om de kunde komma och göra ett reportage även i vårt nya hus. Jag sa faktiskt nej. Hur skulle vi hinna få ordning på alla dessa smådetaljer, saker vi stör oss på, saker vi inte ens ser längre men som sticker i ögonen så fort man tar på de kritiska glasögonen? Vi måste varva ner. Måste leva. Vi älskar att renovera och inreda men det får ta sin tid och under tiden, innan vi kan synas i nån inredningstidning, måste vi leva.

Kramar på er!!!

5 kommentarer:

  1. Rätt!
    Prioritera livet och ta renoveringen i lugn takt.
    En sak i taget.

    Bodde i ett stort hus en period, renoveringen blev det ständiga "suck, nu igen, orkar inte" objektet.
    Just för att vi gjorde allt på en gång. Och inte tog oss tid att njuta emellan varven=))

    Kramen Hannis

    SvaraRadera
  2. Skönt att du har kommit till insikt, Maria! Det räcker inte med att folk säger åt en hur man borde vara och reagera, man måste komma fram till det själv.

    Vi hade också en period när all tid vi spenderade på Solhäll gick åt till renovering, men sen insåg vi att vi höll på att skapa en massa "måsten" och precis den stress som vi hade för avsikt att göra oss av med i stan. Nu sitter vi i ett hus som är långt ifrån perfekt, men som vi känner innan och utan och som verkligen är HEMMA trots alla sina skavanker. Så smått har vi börjat ta tag i renoveringen igen, fast i små doser.

    Ta en kopp kaffe och ta Tova med dig och sätt dig i soffan och njut! Allt det andra ordnar sig för eller senare.Torsdagskram till er båda!
    /Anna-Karin

    SvaraRadera
  3. P.S. Var det Frida Ekman som fotade ert gamla hus? Vi väntar besök av henne i slutet av mars! D.S.

    SvaraRadera
  4. Huset springer ingenstans. Det har stått där i 100 år och kommer stå där i hundra till, minst! Och liten är bara liten nu. Till sommaren kommer det kännas så mycket bättre, när man kommer ut så är huset inte så viktigt längre. Kanske läge att inhandla stora mattor, lättare än att byta golv =)

    SvaraRadera
  5. Ni får njuta också. Tänk så långt ni kommit och vilka mål och drömmar ni nått det senaste året, nu har ni både bebis och hus på landet! Renoveringen ska ju mestadels vara något kul och inspirerande, det är ju det ni gillar och därför ni gör det igen. Tror inte ni hade gillat att ha alla kvällar i veckan utan projekt och ett helt färdigt hus, ni har ju alltid haft projekt och husplaner! Men ta en paus. Hitta tillbaka till det roliga. Och som sagt, huset går ingenstans. (o kalle finns tillgänglig ;) kram

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...